Satt och lästa gamla inlägg och insåg hur pirrigt det var i kroppen i början med Max, det är fortfarande pirrigt men inte på samma nivå.. Hur jag satt hemma och bara längtade efter att han skulle ringa.. Det finns ingen människa som fått mig att må så bra som han, jag är nog lite för rädd fortfarande för att våga tro att det kan få vara så bra, men det verkar ju som att det kan det så här ett halvår senare:D  Jag känner mig fjantigt kär, sitter och dagdrömmer och tröttar ut mina vänner med Maxprat:P